Hur man fungerar

Jag och en väninna satt och diskuterade hur vi funkar med våra läs och skrivsvårigheter. Vi kom underfund med att att vårat sätt att processa skiljer sig från andra, troligen för att vi memorerar som bilder i stället för som text. Men det var bara vår teori, så kanske inte alls är fallet. Men jag har funderat över hur vi som dyslektiker fungerar och processar saker i jämförelse med en "normalt läsande" person.

Quizkampen

Jag skaffade mig nyligen en iPhone och blev då nyfiken på att spela quizkampen, eftersom mina nära och kära spelade det. Så jag tog hem appen och började spela. Men jag ska säga de, att det var inte det lättaste för en dyslektiker. Roligt var det dock ;) och nyttigt! Jag övar mig i mitt lästempo eftersom man bara har en viss tid på sig att svara, och det är ju bra :)

Vän istället för fiende

I bland önskar jag att jag inte hade dyslexi men man kan ju inte hjälpa att man är den man är. Det är bättre att se till allt det man kan göra istället för det man inte kan göra. Jag kan läsa saga för mina barn när de ska sova, jag kan läsa böcker jag tycker om, jag kan skriva sagor och dikter eller annat som jag känner för att skriva. Jag kan läsa brev och annat som förgyller min vardag. Jag kan skriva kärleksbrev till min man, eller en handlingslapp så vi vet vad som behöver handlas hem. Visst kan saker bli fel i bland men det kan de väl för alla? Bokstäverna behöver inte vara min fiende, ska jag vara ärlig så gillar jag dem väldigt mycket. För med dem kan man skapa i princip vad som helst, bra som dåligt.

Två rader blev en

Jag var inne på min internet bank i går skulle kolla en grej. Väl där inne fick jag se att det stod barnbidrag men på datumet den 17:e, förstod ingenting. Så jag frågade min man, ja men sa han det är ju utskrivs datumet. transaktions datumet är den 19:e. Nä sa jag det står ju den 17.e där med. Så pekade han nä, det står den 19:e. Då hade jag läst ihop två rader. Så fel kan det bli.

Dessa kortbetalningar

Här kommer ännu ett inlägg ur en dyslektikers vardag. Jag hoppas att folk inte tycker det är jobbigt att bara läsa om problem jag stöter på men ofta är det ju de man behöver få ur sig och som man är frustrerad över.

Jag var ute med en vän och fikade i går och som vanligt skulle man betala med kort. Samtidigt som jag lite stressad, med fler kunder bakom mig som väntade på sin tur, försökte läsa vad jag skulle knappa in försökte min vän prata med mig. Det blev lite kortsluttning och plötsligt gick det inte att läsa alls! Min vän märkte att jag inte kunde fokusera så hon sa: -Gör du det där färdigt först så kan vi prata sen. När hennes ord tystnade kom min koncentration i gång igen och jag kunde fokusera på vad jag skulle göra. Tacka vet jag den gamla goda tiden då man betalade med kontanter.

Utbildningar som kanske inte passar mig

Var på arbetsförmedlingen i dag. Vi tittade på olika lösningar på min situation och utbildning var ett av alternativen. Vi konstaterade att jag varken skulle vara ett ämne för apotekstekniker eller sjuksköterska då man absolut inte får läsa fel på till exempel hundradelar och tusendelar. Det är sant, tänk vilken förödelse om man råkar ta fel dos av en medicin till en patient eller blandar ett läkemedel fel. Inte bra, nä jag får nog hitta nått annat att pyssla med.

Sånt andra tar för givet

Jag funderade här om dagen eller rättare sagt i går funderade jag på saker som"normala" människor tar för givet att man kan. Och jag klandrar dem inte för att de gör det, för jag förstår att man utgår från sig själv. Jag tänkte bara att det kanske var en bra punkt att ta upp. Det som satte igång all min tankeverksamhet var att jag skulle boka en tid hos en ny läkare som min storasyster hade rekommenderat. Min storasyster smsade mig namnet på läkaren men så när jag skulle ringa blev jag osäker, hur uttalar man namnet? Så jag smsade min syster igen och frågade och hon svarade det uttalas som det låter. Då skrev jag: om man inte vet hur det låter då? Detta var bara ett exempel. Historian slutar med att syrran tyckte att det räckte att jag sa förnamnet för det fanns bara en läkare med det förnamnet, så det löste ju sig ändå. Slutet gott allting gott.

Ingen idé att haka upp sig på sånt man inte kan göra nått åt

Jag funderar ibland på hur mycket dyslexin ställer till det egentligen? På min förra praktik märkte jag lite men jag tycker att jag och min dyslexi faktisk fungerar rätt bra ihop. Jag har under mina år lärt mig att fungera med den. Jag kan ta att jag inte kan anteckna samtidigt som jag lyssnar, jag kan ta att jag ibland funderar över vad jag skrivit eller vilket ord det var tänkt att det skulle stå, jag kan till och med ta att jag är lite långsam när jag ska läsa och skriva. Men nått jag fortfarande har svårt att acceptera är att jag ofta läser saker men missar saker som står trots att jag läst dem flera gånger. Men man kan inte ändra på sig, det är så här jag är så det är ingen idé att haka upp sig på det. Utan istället hitta en väg runt det.

Missa saker som står fast man läst flera gånger

Jag har för några månader sen börjat jobba, eller ja praktisera. Jag var väldigt rädd hur det skulle gå med min dyslexi. Men det har faktiskt gått relativt bra. En liten miss, men inget som påverkat mitt arbete eller resultatet där. Tack o lov jobbar jag mest med händerna. Missen jag gjorde var att jag blev skickad att hämta en sak i en låda och på utsidan av lådan skulle det stå att denna sak låg där innuti. Jag läste på alla lådor men tyckte inte att det stod på någon av dem att den innehöll det jag skulle ha, men när den andra tjejen gick dit för att titta stod det ju på en av lådorna. Det är så störigt att läsa men man missar saker som står. Det är inte första gången.

Jag gjorde det en gång innan med eller ja flera gånger innan men den här minns jag klarast. Min son går i skolan och han gick väl i ettan tror jag. De fick varje veka ett veckobrev hem där det stod vad de skulle göra veckorna framöver. Jag tror jag läste detta brev tre gånger. Min son var lite sur o ledsen när han kom hem  från skolan en dag och jag undrade varför. Han sa att de hade varit och sjungit på torget och alla föräldrar var där och tittade, alla utom hans mamma. Det gjorde ont i mitt hjärta, och jag blev arg och tyckte att det var för jävligt att lärarna inte hade skrivit det i veckobrevet eller satt upp lappar om detta. Så dagen efter när jag skulle hämta sonen i skolan sa jag vad jag tyckte och då berättade de att det hade visst stått i veckobrevet. Jag stolpade hem och läste brevet igen, och mycket riktigt där stod det. Min son kom ju över detta snabbt och det var inte alla föräldrar som varit där utan bara några stycken. Men ändå, kändes så dumt.

Äntligen färdig

Nu har jag läst färdigt boken "Nionde grottan" av författaren Jean Marie Auel. Den var jätte bra, lite seg i mitten men annars mycket händelserik, med många fina beskrivningar av allt från miljöer till förhållandet mellan människor. Nu blir nästa utmaning nästa bok i samma serie: De målade grottornas land. Den är den sista i serien, vilket känns lite vemodigt :-( Får se vad det blir efter den som faller mig i smaken att läsa. Några förslag?

Oförstående människor

Va tråkigt det är med människor som inte observerar mer än sitt eget perspektiv. Jag har börjat läsa matte(igen). Så satt jag med en uppgift som handlade om ekvationer och variabler och jag fick bara inte ihop hur jag skulle lösa uppgiften. Jag visste att jag skulle göra en formel men jag visste inte vad jag skulle använda för variabler osv. Så jag kallar på läraren och hon tittar frågande på mig. Jag säger att jag behöver hjälp att jag förstår att jag ska göra en formel men inte med vad och hur. Då förklarar hon hur, men inte vilken variabel osv jag ska använda. Jag frågar då vilken variabel jag ska använda mig av, då tittar hon helt oförstående på mig igen. Sen säger hon -men det står ju att du ska använda n. Precis som om jag är du i huvudet! Då berättar jag för henne att jag har läst uppgiften flera gånger men inte sett att det stått n, sånt kan hända sa jag för jag är dyslektiker. Då gick hon bara där i från, utan att säga nått. Suck! Är det konstigt det är jobbigt att vara dyslektiker när människor är så oförstående?

Läsa skyltar

Jag skulle med min son till läkaren. Vi skulle till en avdelning på sjukhusområdet vi inte varit på förut. Vi åkte dit med gott om tid, men inte tillräckligt skulle det visa sig. Vi sprang runt i en timme utan att hitta trots att vi tittade på skyltarna för sjukhusområdet flera gånger. Jag minns att jag stod och läste på skylten, parkering men läste det bara på ett ställe. När vi redan var sena och vi gjorde ett sista försök att hitta och åter igen stod framför den stora sjukhusområdeskylten tittade jag igen och plötsligt fanns det parkering på två ställen och då blev det plötsligt klart för oss vart vi skulle ta vägen.

Recept en dyslektikers mardröm

Julen(som nu är över för denna gång) är en jobbig tid för mig som dyslektiker. Många recept ska läsas och där är det så himla lätt att läsa fel och gör man det blir det så himla fel. Minns en gång i skolan då jag läste fel i ett recept och resultatet blev där med inte så bra. Min lärare blev arg och frågade om jag var dum i huvudet, det var väl inte så svårt att läsa innantill. Jo, om man är dyslektiker är det de. Men jag visste inte då att jag var dyslektiker, jag trodde bara att jag var dum i huvudet och det har hängt med länge.

Ljuda ord är inte lätt

Jag satt och skulle läsa mail här innan i morse. Hittade mail där fösta ordet löd: kvittens. Jag läste ordet och tänkte men nu har de väl skrivit fel(tänkte att de skulle ha skrivit kvitto)  och läste ordet för min man och fnissade lite. Jag läste visst det fel, visade det sig. Läste det som kvitten, ungefär som kvitton fast med e. Men så sa min man: Du menar kvittens? Hmmm då var det inte så roligt längre. Ibland är det lite jobbigt att inte kunna ljuda som vanligt folk.