Tråkigt när man inte kan klara sig själv

Högskolan är ingen dans på rosor och ännu tuffare blir det ens hjälpmedel istället blir själpmedel. Som tex i tordags så hade jag planerat att sätta mig och läsa en artikel till mitt artikelseminarium jag hade till dagen där på. När jag öppnar min pdf rabblar talsyntesen istället för texten upp massa siffror? What? 

Jag tänkte att jaja, jag får väl scanna över min pdf till ett Word dokument. Lätt fixa! Not! Det gick ju inte! Det blev bara ett blankt papper, texten ville inte följa med. Då funderade jag på om det kanske gick att klistra och klippa manuellt? Nähä inte det heller. 

Nu började paniken smyga på. Jag måste ju få läst artikeln. Det återstod bara en lösning! Läsa den själv med mina egna två ögon, även om det skulle ta mig en halv evigheter. 

Jag satte igång att läsa. Men eftersom texten var skriven med akademisk och kompleserad engelska blev det problem så fort jag stötte på ett ord jag inte kände igen eftersom jag inte kan ljuda ut ordet. Men då tänkte jag i min enfald att jag ska säkert först sammanhanget av meningen ändå, som jag brukar kunna göra. Men nej det gick inte. Saknades det ett ord kollapsade hela meninge och jag kunde inte få ut nått. 

Vad skulle jag göra nu! Seminariet var ju dagen efter! Jag blev så klart ledsen och kände mig dum och hjälplös. Maktlös framför allt. Nu började tårarna strömma. Varför kunde inte jag vara som alla andra?

Efter mitt lilla utbrott sneglade jag bort mot min man som satt på andra sidan soffan. Snyftade och frågade snällt om han skulle kunna läsa högt för mig. Jovisst kunde han väl det. Jag märkte att han inte var direkt lycklig över att behöva hjälpa mig med detta vid halv tio på kvällen( jag hade börjat krångla med talsyntesen vid åtta på kvällen). Vilket gjorde mig irriterad även om jag absolut förstod honom. 

Jag kände mig så fruktansvärt hjälplös och så långt i från självständig det bara gick. Det är en av de värsta känslorna att känna tycker jag. Jag har svårt att be om hjälp och det tog mig emot. Det är tråkigt att man som student med funktionsnedsättning inte ska kunna klara sig själv bara för att ens hjälp medel inte fungerar. 

Kanske hjälpte det någon nån annan gång

Vi satt i skolan seminariet var nästan slut. vi hade fått reda på att efter seminariet skulle vi vara med på en enkät undersökning. Jag fick rysningar vid blotta tanken på att göra enkätundersökning, då jag vet att jag alltid blir kvar sist då jag läser sååååå långsamt. Men jag kände att det var för något viktigt så jag ville ändå ställa upp.

Dirket när vi satte oss och började läsa kändes det som jag var tillbaka i skolbänken på högstadiet och satt och skev salsprov. Värre blev det när jag märkte att fler och fler reste på sig och gick för att de var färdiga. Jag tyckte att vissa fraser var lika varandra och jag var tvungen att bläddra tillbaka för att se så jag inte läst fel. Samt på nått ställe fick man båstenden som man typ skulle svara jag och nej på och de vare skrivna på ett sånt sätt sa jag fick inte riktigt rätt för mig hur de menade för de hade vänt på uttrycket.

Efter att jag var färdig var det var jag och en till kvar, så jag gick fram till personen som hade hand om enkätundersökningen och förklarade att det kanske skulle tänka på vissa bitar ur en dyslektikers perspektiv när de skriver sådana enkäter och så tog jag upop bitar jag hade haft problem med. Enkätansvarige var jätte tacksam för det var saker de inte hade tänkte på och jag gav några hintar om vad de hade kunnat göra annorlunda och så vidare. Kanske hjälpte det till nästa gång för någon annan stackare som ska sitta och göra enkät.

Hjälpa till men gick inte så bra

Nu händer mycket på en gång. Det är ju så att jag för ca en månad sedan började läsa på högskolan.

Just nu, kanske sen med, har det vart fullt upp och miljoner saker att göra. Som tex låne ID så att jag kan låna talböcker, samt gå på talboksgenomgång, skaffa hjälpmedel(Som tex talsyntes och skrivprogram) så att man som dyslektiker kan fungera ordentligt under utbildningen.

För nu har jag blivit äldre och klokare och tar det handen som man räcker mig, istället för att tänka att jag fixar det själv, det går nog ändå.

I alla fall så var jag på hjälpmedelsgenomgång här förra veckan, det var jätte bra på alla sätt och vis men en sak under genomgången fastande i mitt sinne. Mannen som jag gick igenom sakerna med försökte när vi tittade på ett av stavnigsprogramen gå igenom en simpel(tyckte han) regel vad det gällde särskrivningar. Detta då jag yttrat mig om att jag hade så svårt att veta eller se när man skulle särskriva eller inte osv. Nå väl ha förklarade för mig att om betoningen låg på första stavelsen skulle det inte skrivas i sär, men om betoningen låg på den sista stavelsen skulle de skrivas i sär( Tror det var så han sa i alla fall).

Då försökte jag förklara för honom att det inte spelade någon roll för mig om han förklarade det, även om det var snällt av honom att försöka hjälpa mig, för jag har ingen automatiserad avkodning och har väldigt svårt om ibland till och med till helt omöjligt att ljuda ut ord, hur ska jag då höra betoningen, vart den ligger? Jajja det kanske inte är så lätt för en icke dyslektiker att förstå sådant.

Så kan det gå

Jag tänkte att jag skulle vara snäll här på morgonkvisten, vad händer då? Jo jag gör bort mig. Skrev "tänkte på dog"i stället för "tänkte på dig" på min mans Facebook. Och efter som det var inne i ett tävlingsbidrag kunde jag varken redigera eller ta bort :(